Blasda

Ardbeg

Lördag morgon efter frukost fanns det lite egentid innan taxin skulle komma och köra oss till Ardbeg. Passade då på att fotografera i omgivningen när gatorna var tomma.

F140517-141

Bowmore Distillery – när jag tog bilden kom jag på att vi missat att betala provsmakningen igår, å andra sidan köpte vi några flaskor.

F140517-142

Jag gillar arkitekturen på husen. F140517-148

Bowmores runda kyrka passade vi på att gå in i. En av två runda kyrkor i Skottland. Att den är rund beror på att djävulen inte skall kunna gömma sig i ett hörn. Den var sparsamt inredd och en stor pelare i mitten håller uppe taket.

F140517-149 F140517-150

Prick klockan nio kom taxin som skulle ta oss till Ardbeg. När vi kom dit började det att dugga.

F140517-152

Här låg receptionen, i det gamla mältningshuset visade det sig.

F140517-153

Väl inne fanns det också ett café, en shop och en dramatisk receptionsdisk med Ardbegs färgsättning och typsnitt.

F140517-155

Vi registrerade oss där och fick därefter vänta en  liten stund. För cirka tio år sedan var det första gången jag fick smaka en Ardbeg och genast konstaterade jag att denna dryck kommer att bli min favoritwhisky. Jag hade egentligen bara druckit Famous Grouse, Glenfiddich, Grant’s och Maccallan tidigare. Då visste jag väldigt lite om Ardbeg och han som introducerade mig i denna ädla dryck sa att det nog är slutet för denna dryck då tillverkningen i princip slutat. Men jag lyckades ändå att köpa 10-årig Ardbeg ett par gånger på systembolaget efter den kvällen. Och nu är jag plötsligt här för att se, höra, lukta och smaka på plats. Det visade sig att Gillian, vår servitris från kvällen innan skulle ha hand om vår grupp. Det var roligt.

F140517-159

Hon berättade först lite om Ardbegs lilla maskot, hunden Shortie som tyvärr avlidit, därefter fortsatte hon med att berätta om att de också köper in sitt malt från Port Ellen som så många andra på Islay. Ardbeg använder ganska rökig malt, upp mot 100 ppm fenol.

F140517-001

Ardbeg destilleri har producerat whisky sedan 1798, och som de flesta skotska destillerier, under större delen av sin historia, producerades whisky för användning i blended whisky, snarare än som en single malt. Produktionen stoppades 1981, men återupptogs i begränsad omfattning under 1989 och fortsatte på en mycket låg nivå fram till slutet av 1996. Allt förföll i stort sätt, men turligen köptes det gamla Ardbeg av  Glenmorangie plc (som ägs av det franska företaget Louis Vuitton Moët Hennessy). Produktion återupptas i Glenmorangies regi under 1997 med stort renoveringsprogram och full produktion återupptas under 1998. Destilleriet öppnades på nytt av Ed Dodson 1997 och överlämnas till Stuart Thomson, som klarade det från 1997 till 2006. Michael ”Mickey” Heads, en Islay infödd och före detta chef på Jura, som hade arbetat på Ardbeg tidigare, tillträdde den 12 mars 2007.

F140517-165

Namnet härstammar från den Gaeliskan: Àrd Beag, vilket betyder liten höjd och man syftar på berget precis utanför destilleriet. Processen hos Ardbeg följer ungefär samma process som den jag skrev om vid vårt besök hos Bruichladdich.

F140517-160

Gillian visar här hur man kontrollerar malningen av kornet så man får en perfekt grist eller gröpe som det heter på svenska.

F140517-025

Kvarnen som maler kornet var väldigt gammal och väl skött då den inte får gå sönder. Det tillverkas inga sådana här kvarnar längre och då får man problem.

F140517-026

Här ligger mäsken.

F140517-027

Sedan lagras vörten ett par dagar på stora träfat innan det är dags att koka vätskan i de två stora kopparpannorna.

F140517-028

Nu kan ni se olikheterna på formen av kopparpannorna hos de olika destillerierna. (Bruichladdich, Jura).

F140517-168 Dags för provning och det blev följande sorter:

  • Blasda var som en frukostwhisky, den doftade milt med en liten rökighet för att vara en Ardbeg. Det fanns lite apelsintoner i också.Smakade väldigt lent men blir lite smörig och rökigheten kommer fram i eftersmaken. Blasda är ett experiment och är snart slut, de sista flaskorna säljs nu.
  • Orginalet, 10-årig, det är en Ardbeg som jag kommer ihåg den.
  • Uigedal, efter ån där de hämtar sitt vatten till destilleriet. Dofter som en tjärad båt och smakar mjukt och lent. Bra balans mellan rök och sötma.
  • Corryvreckan, efter den stora strömvirveln mellan ön Jura och Scarba. Denna påminner om Uigedal, men smakar fruktigare. Eftersmaken är lång.
  • Alligator, så fick den heta då man tyckte insidan av faten hade strukturen som ett alligatorskinn. Vid första sniffen kan man känna lite vanilj sedan kommer det lite fler kryddor och rökigheten dyker upp lite senare. Smaken är lite mandarin och chili innan rökigheten tar över. Även Alligator kan vara svår att få tag på, Gillian hade dock en stor flaska att bjuda på.
F140517-002

Jag köpte en Blasda innan vi satte oss i cafét , ute regnade och blåste det. Vi hade kommit överens med Gillian att hon skulle skjutsa bort oss till Lagavulin för nästa provning efter vår lunch. Så slapp vi gå i regnet, det var bussigt av henne. Hon sa att hon kunde plocka upp oss efter klockan fem om vi var kvar där eller hos Laphroaig. Bara vi gick ut till ”stora vägen”.

Nästa inlägg handlar om Lagavulin.

Annonser